Diagnoskriterier och diagnoskod

De kriterier som idag företrädesvis används för diagnostik av ME/CFS är de s k Kanada-kriterierna (Canadian Clinical Criteria, CCC). De utvecklades 2003 av en internationell konsensusgrupp under ledning av Health Canada (Carrruthers et al, 2003).

Kanada-kriterierna urskiljer en snävare och mer homogen grupp av patienter än andra kriterieuppsättningar. I klinisk praxis använder de flesta ledande läkare idag Kanada-kriterierna. På forskningssidan väljer många forskargrupper en urvalsmetod där patientgruppen uppfyller både Kanada-kriterierna och CDC Fukuda 1994-kriterierna.

Fulltextversionen av Kanada-rapporten, innehållande Kanada-kriterierna (se sid 7-115):
Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome: Clinical Working Case Definition, Diagnostic and Treatment Protocols, page 7-115, Journal of Chronic Fatigue Syndrome 11:1:2003

Översiktlig sammanfattning av Kanada-rapporten och Kanada-kriterierna:
Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome: An Overview of the Canadian Consensus Document, A Clinical Case Definition and Guidelines for Medical Practitioners

Praktisk "kryssversion" av Kanada-kriterierna

Nedan följer en översättning av Kanada-kriterierna:

För att uppfylla diagnosen ME/CFS ska patienten möta kriterierna för utmattning, Post-Exertional Malaise (ansträngningsutlöst försämring), sömnstörningar och smärta; ha två eller fler neurologiska/kognitiva symptom; ha ett eller fler symptom från två av kategorierna av autonomiska, neuroendokrina eller immunologiska manifestationer; samt uppfylla kriterium 7.

  1. Utmattning
    Oförklarlig ihållande eller ständigt återkommande utmattning, både fysisk och mental, som avsevärt är nedsättande för aktivitetsnivån.

  2. Ansträngningsutlöst försämring (Post-Exertional Malaise, PEM)
    Onormal fysisk och mental uttröttbarhet efter ansträngning. Snabb muskulär och kognitiv utmattning, ansträngningsutlöst sjukdomsmående och/eller extrem utmattning och/eller smärta samt en tendens att patientens tillhörande symtom förvärras. Onormalt lång återhämtningsperiod, oftast längre än 24 timmar.

  3. Sömnstörningar
    Patienten känner sig inte utvilad efter sömn. Störningar i antalet sömntimmar och i dygnsrytmen.

  4. Smärta
    Smärta kan upplevas i muskler och/eller leder och är ofta utbredd. Det finns oftast en signifikant huvudvärk av en ny typ, ett nytt mönster och en ny svårighetsgrad.

  5. Neurologiska/Kognitiva manifestationer (minst två symtom måste uppfyllas)

    • Förvirring
    • Koncentrationssvårigheter
    • Försämrat korttidsminne
    • Desorientation
    • Svårigheter att processa information
    • Tappning av ord
    • Överkänslighet mot ljud och ljus

  6. Minst ett symtom från två av följande kategorier
    • Autonomiska manifestationer
      • Ortostatisk intolerans, (NMH)
      • Postural ortostatisk tachycardi (POTS)
      • Fördröjt lägesrelaterat lågt blodtryck
      • Svimningskänsla
      • Illamående
      • Matsmältningsbesvär
      • Urinträngningar och nervös blåsa
      • Hjärtklappning med eller utan rytmstörning
      • Andnöd efter ansträngning
      • Extrem blekhet
    • Neuroendokrina manifestationer
      • Onormal och dagligt fluktuerande kroppstemperatur
      • Perioder av svettning
      • Återkommande feberkänsla
      • Kalla fötter och händer
      • Intolerans mot extrem hetta och kyla
      • Uttalad viktförändring
      • Symtomen blir svårare under stress
    • Immunologiska manifestationer
      • Ömma lymfkörtlar
      • Återkommande halsont
      • Återkommande influensaliknande symtom
      • Generell sjukdomskänsla
      • Ny överkänslighet mot mat, medicin och/eller kemikalier

  7. Sjukdomen ska ha varat i mer än sex månader
    Vanligtvis har det förekommit ett hastigt insjuknande, men gradvisa insjuknanden förekommer. En preliminär diagnos kan sättas tidigare än sex månader. Tre månader är lämpligt för barn.

För att kunna bli inräknade måste symtomen ha uppstått eller blivit markant förändrade vid insjuknandet. Det är osannolikt att en patient lider av samtliga symtom från kategori 5 och 6.

Barn har ofta flera olika dominerande symtom, som kan tyckas ändras från dag till dag.

Om en patient har haft oförklarlig trötthet i mer än sex månader, men inte uppfyller övriga kriteriekrav, ska tillståndet klassificeras som idiopatisk kronisk trötthet.

Klargörande gällande klassifikation och diagnoskod för ME/CFS

RME har varit i kontakt med Socialstyrelsen (januari 2013) för att få bekräftat att vi har rätt information gällande klassifikation och diagnoskod för ME/CFS. Vi har fått besked från Socialstyrelsen om att nedanstående gäller:

ME/CFS är klassat som en neurologisk sjukdom av WHO och ska diagnosticeras med koden G93.3. Detta gäller både ME/CFS som uppstått efter en infektion och ME/CFS där insjuknande skett gradvis.

Såhär står det i den svenska aktuella versionen av WHO-klassifikationssystemet, ICD-10-SE 2011:
”G93.3
Trötthetssyndrom efter virusinfektion.
Benign myalgisk encefalomyelit.
Innefattar: Kroniskt trötthetssyndrom”
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2018/2018-4-12

Personer som uppfyller kriterierna för ME/CFS (Kanada-kriterierna eller CDC Fukuda 1994-kriterierna) ska diagnosticeras med koden G93.3. Klassifikationen G93.3 gäller enligt Socialstyrelsen inte enbart för sjukdom efter virussjukdom, utan även vid gradvis insjuknande i ME/CFS.

Koderna F48 och R53 avser andra sjukdomstillstånd. Koden F48.0 (”neurasteni”) innebär en psykiatrisk diagnos och koden utesluter kroniskt trötthetssyndrom, G93.3. Koden R53 innefattar ospecifik sjukdomskänsla och trötthet och gäller inte patienter som uppfyller strikta kriterier för ME/CFS (kroniskt trötthetssyndrom), G93.3.

Begreppet ME/CFS härrör från Kanada-rapporten och definieras bäst som den sjukdom som Kanada-kriterierna urskiljer. Man behöver inte ha haft en infektion för att uppfylla Kanada-kriterierna, men ca 75% av snävt definierade ME/CFS-patienter har haft sin sjukdomsdebut i samband med en infektion.